Historia

Hämtat ur Bengt Hults pärm
Historik Blåsmusiken V. Tunhem

År 1905 bildades musikkåren ”gamla” Lyran av medlemmar inom IOGT. Dom hade sin lokal i logen Nils Ericsson som än idag står kvar i Hästevadet bredvid Domarringen. Ledare för kåren var musiksergeanten Wiberg vid Kungl. Västgöta I 6 regemente . Kåren upplöstes 1913 av okänd anledning. Runt år 1915 så fanns det en musikkår med namnet Stjärnan. Några exakta årtal under vilka år den kåren verkade har jag inte lyckats få fram. Stjärnan bildades inom föreningen Verdandi som var en partipolitisk obunden förening som gjorde stora insatser inom folkbildningsarbetet.

Godtemplarlogen Lennart Torstensson i Tunhem hade en musikförening under åren 1905-1918 som kallade sig Svea. Första ledaren för den var skräddare Velander. Samtida ledare och musiker i föreningen var Korpral Gustav Norlin (farfarsfar till Lasse Norlin). Övriga medlemmare var Karl Jansson, Alfred Jansson, Axel Andreasson, Hartvig Öman och Hjalmar Larsson. Av musikföreningen Svea bildades Tunhemsmusiken som verkade fram till år 1925. Ledare var Herbert Norlin. Övriga medlemmar var Anders Holmin, Axel Jansson, Sigfrid Jansson, Axel Ljung, Ivar Norlin, ??? Storm, Harald Jansson, Hjalmar Larsson och Erik Jansson.

Efter att gamla Lyran lades ner 1913 och logen varit utan musikkår, så kom tanken att återigen bilda en musikkår och det blev verklighet i början på år 1920 av initiativ av Karl Erik och Torsten Hult, Herbert och Helge Nilsson samt Gunnar Ny. Resultatet blev musikföreningen Lyran. Vid ett samtal med Helge Nunstedh, den ende nu kvarvarande ur Lyran, berättar han att när den första bilden på musikkåren skulle tas vid Godtemplarhuset saknades bastrumslagare, och just då kom han cyklades på vägen och man ropade: ”Helge åk hem och byt om, för du ska bli vår bastrumslagare”. Det kan tilläggas, att detta är den äldsta grenen, ur vilken Vargöns musikkår har sitt ursprung. Kåren fick 500 kr från Logen och man anordnade fester som gav 800 kr, och för dom här pengarna kunde kåren inskaffa sig sina första noter och instrument. Logen lät även kåren ha sina övningar i deras lokaler. Lyrans första dirigent var Gustav Eriksson (en äldre bror till den senare dirigenten Ernst Eriksson) som verkade under åren 1920-1921. Gustav var en mycket duktig musiker som spelade piano och klarinett men hans huvudinstrument var dock fiol. Han skrev och arrangerade mycket musik, däribland några marscher. Som dom flesta hade han sitt arbete på pappersbruket.

Ett av de första framträdandena som Lyran genomförde var på en hembygdsfest på Vänersnäs vid en plats som heter Musko. Det har berättats, att musikkåren, bestod av en oktett, i sin repertoar bara hade åtta stycken, dessa skulle förmodligen räcka till både underhållning och dansmusik.

Musikföreningen Lyran tillhörde logen till någon gång runt 30-talet, då den blev en fristående förening, men fortsatte att verka inom Logen, man använde dess lokaler ända fram till ungefär 1969, de sista fem åren som Vargöns musikkår. Efter det att Lyran blev en egen förening gjordes en överenskommelse, att musikföreningen som betalt för lokalhyra skulle utföra två gratisspelningar per år vid någon IOGT-logens tillställningar.

Vid ett tillfälle på 1920-talet så låg det ett zigenarläger på Hästevadsvallen intill Ordenshuset. Just denna kväll när Lyran hade sin musikövning i Ordenshuset var det stor bröllopsfest i zigenarlägret med sång, musik och dans. Framåt kvällen så kom zigenarhövdingen in i övningslokalen, där han beklagade sig över att deras bastrumma gått sönder och frågade om han kunde få låna kårens bastrumma, och det fick han, och som tack för detta inbjöds samtliga medlemmar i kåren att delta i festligheterna som varade ända fram till mot morgonen.

Så var det pojken som mötte gubbarn med sina instrument, när de var på väg mot Järpetorp, tidigt på morgon första maj. ”Jaha här kommer i med era J-la trioler”.

Sommaren 1940 låg ingenjörskompaniet från Eksjö förlagda i Lilleskog. För kvällsunderhållning så sammankallades egna musiker, och då inte detta räckte inlånades musiker från Lyran. Det vi ser här är en kvällskonsert vid lastbryggan vid f.d. Lilleskogs station.

Bussresan
Någon gång i början på 1930-talet hade Lyran fått en spelning vid en hembygdsfest i Sjustorp, en liten ort som ligger i dåvarande Skaraborgs län. För resan dit hade man hyrt en buss. Allt avlöpte väl, men när man på kvällen skulle hem kunde man inte hitta bussföraren. Men efter en stunds letande hittade man honom tillsammans med några ganska så berusade festdeltagare, själv var han så berusade så man fick stödja honom. Frågan var nu hur man skulle ta sig hem. Den ende som hade körkort var fanjunkare Mossberg, men han sa att det var på bil och inte på buss. Vi får försöka få honom nykter, sa den storväxte Karl Hult, samtidigt som han lyfte upp bussföraren och skakade om honom ordentligt. Efter denna behandling fick han även ett par hinkar vatten över sig. Han blev nu så pass nykter så att man kunde leda honom till bussen och sätta honom på förarplatsen. Gunnar Ny, som hade körkort på motorcykel, samt var den mest tekniske i samlingen, fick stå bredvid bussföraren under hela hemfärden och vara honom behjälplig.

I början på 1950-talet var det en stor hembygdsfest vid Godtemplarhuset Hästevadet. För att locka folk till den här festen, engagerades musikkåren Lyran. Tamburmajor var Ernst Eriksson. Marschen gick från gamla folkets hus till Hästevadet. Ett missöde uppstod dock vid Fyrkanten, där tamburmajoren utförde oklara tecken med staven, varvid följden blev att tamburmajoren fortsatte rakt fram mot Hästevadet, medan musikkåren svängde mot Nordkroken och bastrumslagaren (Pelle Hulth) marscherade mot Trollhättan. Kåren samlades och kom så småningom fram till Hästevadet.

Första gången Lyran marscherade genom samhället på morgonen första maj var 1921, man började då kl. 4 vid Lilleskogs station. Marschvägen gick genom Lilleskogsdalen, till Vägporten och en bit in på Hallebergsvägen (Lugata), tillbaks till Storegården, vidare till Fyrkanten, men innan dess, korta avstickare på småvägar. Smältverket, Pappersbruket, Nordkroksvägen, Hallerna, Gunnarstorp och Siggestorp där man avslutade vid lekplatsen. På 40-talet avkortades marschvägen, genom att man startade vid St Hjärpetorp, där det först bjöds på kaffe av fru Johansson (Järpedahl). På 50-talet avkortades marschen ytterligare genom att man startade vid Harvheden, senare vid Stenkullen och efter några år vid Stenbergs kiosk, där Pär Stenberg under många år öppnade dörrarna för att bjuda musikanterna på choklad och dricka.

År 1922 var det samlat mycket folk på vallen vid Hästevadet, där det hölls ett stort möte om ev. rusdrycksförbud, vid detta tillfälle gjorde Lyran ett av sina första framträdanden. Övriga framträdanden för dessa kårer, var vid Logens fester och utflykter. Logen i Tunhem forlade oftast sina utflykter till Enebacken på Hunneberg, där även musikkåren var med.

Dirigent för Lyran under tiden 1921-1933 var musikfanjunkare A. Mossberg vid Västgöta regemente i Vänersborg. Efter Mossberg tillträdde Ernst Eriksson som dirigent, ett uppdrag som innehade fram till år 1954 med avbrott för åren 1937-1940 då musikfanjunkare Gustav Hägnefors vid Kungl. Bohusläns regemente var kårens ledare. Han hade också en broder, Birger Hägnefors f.d. militärmusiker, som många minns var den som med stor framgång lärde upp och var ledare för skolmusiken i Vänersborg under 50-talet.
Ernst Eriksson insater för blåsmusiken i Vargön är beundransvärda, hans ordinarie arbete var treskift på pappersbruket. Under hans tid som ledare ökade Lyrans medlemsantal till att 1954 vara 25 stycken. För övrigt har Ernst bidragit med många egna komponerade stycken, däribland marschen Västergyllen, som under flera år användes som gångmarsch. Ett bervis för hans musikaliska kompetens är, att han under många år själv spelade första tenorbasun, som var en bärande stämma, samtidigt som han med basunen som taktpinne dirigerade kåren. För den yngre generationen kan nämnas, att Ernst var Marcus Brauers   farmors far.

En annan mycket aktiv medlem inom Lyran var Karl Hult, som under åren 1920-1953 var kårens ordförande. År 1948 ändrades namnet Musikföreningen Lyran, till att heta Musikkåren Lyran.
År 1954 övertog musikfanjunkare Bengt Roderick vid Kungl. Skaraborgs Flygfottilj ledarskapet. Det var han som tog initiativ till att kåren inköpte en baryton och för första gången använde detta instrument. Efter omorganisation inom militärmusiken varvid kåren på F 7 vid Såtenäs lades ner, flyttade Roderick, varvid Lyran miste en duktig ledare. Här kan även tilläggas, att en period under Rodericks ledarskap, övade kåren två gånger i veckan, varvid den ena övningen var stämövningar med tre stycken lärare från militärmusiken på Såtenäs. Som Bengt Rodericks efterträdare anställdes år 1957 musikkapten C.G. Ellström, som kom från den nedlagda militärmusikkåren på Gotland till F 7 Såtenäs, för att där handha det civila musiklivet.

Denna episod utspelar sig vid en musikövning 1943
Kronjägaren från Hunneberg, som blåste efterslag på tenorhorn i Lyran, spelar gång på gång fel toner samt i otakt. Fanjunkare Heinerfors står då bredvid honom, för att försöka få honom att spela rätt. Kronjägarn utbrister då lätt irriterat: ”jo se Fanjunkarn, finge ja bara spela som ja velle, skulle de allt gå bra”. Fanjunkarn svarar då: ”du skulle allt må då din gamle älgedödare”.

Följande episod utspelar sig vid en konsert i Vargöns gamla Folkets hus runt 1950 
En bland legenderna från förr, var Helge Nilsson, trumpetare, men på äldre dagar spelande althorn, som då mest var en kompstämma med efterslag. Men vid ett tillfälle hade det smugit sig in två takter där det stod solo. Helge var den sortens person, som snabbt växlade från optimist till pessimist. Han sa redan från första stund beträffande solot, att det här kommer gå H-vete. Han gick och var nervös i flera veckor före konserten. Det var dags för konsert, Helge travade fram och tillbaks, gick och satte sig på sin plats, förberedde sig noga, genom att ofta torka munstycket. Det aktuella stycket började spelas och Helge svettades mer och mer. När hans två takter solo skulle börja, hördes bara ett fräsande och bubblande i hornet, varefter Helge högt och tydligt sa så att alla även publiken hörde: ”Vad va de jag sa, de skulle gå åt H-vete”.

Ellström verkade som ledare fram till år 1959, då han blev kommenderad att under några månader tjänstgöra på annan ort. Kåren beslöt då tillfråga musikfanjunkare Birger Jarl vid Kungl. Bohusläns regemente om hans hjälp under den tid då Ellström var borta. Svaret där blev att han inte åtog sig några vikarierande ledarskap men att han däremot kunde tänka sig, att även i fortsättningen leda kåren. Detta accepterades, vilket senare visade sig varit ett lyckligt beslut. Birger Jarl verkade som ledare i Musikkåren Lyran fram till sammanslagningen mellan de båda kårerna som då fanns i Vargön.

1945 startade skolorna i dåvarande V. Tunhems kommun en skolmusikkår. Initiativtagare till detta var folkskollärare Sven Johansson, Viktor Pettersson samt skolstyrelsen ordförande Enor Pettersson. De första musiklärarna var Gösta Ahlberg på klarinett och trummor, samt f.d. militärmusikern Gustav Hammar. Något senare tillträdde även Herbert Norlin som lärare. Gustav och Herbert utbildade bleckblåsarna. Utbildningen startade på hösten 1945, och på valborgsmässoafton 1946 framträdde skolmusikkåren på skolgården med Sköna Maj samt en marsch.
1948 bildades Vargöns ungdomsmusikkår av några ungdomar från skolmusikkåren med Herbert Norlin i spetsen. Utbildningen på blåsare fortsatte några år till i skolans regi. Eftersom Gösta Ahlberg och Gustav Hammar nu slutat, fungerade under något år medlemmarna ur Musikkåren Lyran som lärare. Utbildningen i skolans regi upphörde så småningom och de båda kårerna utbildade i fortsättningen var för sig sina nybörjare, fram till dess att den kommunala musikskolan startade.

Samma år som Vargöns ungdomsmusikkår bildades, startade också den numera traditionella Mors dags spelningen, med marsch genom samhället, genom egnahemsområdet, fram till Björkås herrgård, där familj d´Orchimont under flera år bjöd på kaffe. Marschen gick sedan vidare mot Hallerna och Nordkroksvägen till Fyrkanten. På första maj spelade Lyran Sköna Maj, och på Mors dag spelade Vargarna Violer till mor, en tradition som än idag lever kvar.

Herbert Norlin var en mycket duktig musiker, som både skrev och arrangerade musik. Norlin var en av de skickligaste trumpetare man kunde få höra, han hade den där sköna tonen i sin trumpet, som ingen annan kan få. Dom äldre minns väl när han på Kristi himmelfärdsdagens morgon på 40-talet, tillsammans med Salems sångar från Ättestupans och Häckle klint, lät trumpetens klingande toner ljuda ut över nejden. Tidigare nämnda Norlinare var far och en broder.

1955 ändrades namnet Vargöns ungdomsmusikkår till Musikkåren Vargarna, samma år efterträdde musiksergeant Sven Lång Norlin vid Kungl. Bohusläns regemente som dirigent.
1956 kunde kåren köpa sina uniformer.
1959 övertog Paul Henningsson dirigentskapet, vilken fått sin första utbildning i skol- och ungdomsmusikkåren, men varit borta några år för utbildning inom militärmusiken. Innan historien går vidare, bör väl poängteras, att många av dessa gamla musiker, som för övrigt till största delen var självlärda, även idag skulle platsa bland de främsta, bland dem få Ernst Eriksson och Herbert Norlin.

Efter förhandlingar år 1960 kunde båda kårerna Lyran och Vargarna enas vid ett utlyst möte år 1963 om en sammanslagning som skulle träda i kraft fr.o.m. 1 januari 1964. Vi detta möte beslutades, att i fortsättningen upprätthålla de traditioner som de båda kårerna gjort sig kända för inom samhället, nämligen första maj och Mors dag. Det nya namnet skulle bli Vargöns Musikkår, och till dess dirigent och ledare Birger Jarl, som för övrigt varit en stor förespråkare för en sammanslagning, som blev mycket positiv, vilket man bl.a. kan läsa ur verksamhetsberättelsen. Andra traditionella framträdanden har varit på julafton då Lyran tillsammans med Vargöns manskör och kyrkan (kapellet) startade traditionen med att spela och sjunga vid julgranständningen vid Fyrkanten kl 17.00 (16.30) någon gång i slutet på 1930-talet. Traditionen att spela vid Fyrkanten på julafton upphörde då den nya kyrkan vid Björkås stod färdig, där man fortsatte att spela vid tändningen av granen på eftermiddagen. Då hade även manskören lagt ner sin verksamhet. Den gamla traditionen att spela vid grantändningen försvann 1995 då kyrkan valde att på förmiddagen anordna en gudstjänst där även kåren medverkar.

Under åren 1955-1985 spelade kåren även på Kartens vårdhem och Lundala pensionärshem. På Karten bjöds det på glögg och Lundala serverades det kaffe. Det var ett ganska pressat tidsschema, Karten kl 15.00, Lundala kl 15.30 samt Fyrkanten kl 16.30.
År 1965 kunde kåren skrota de gamla uniformerna, då genom ett extra anslag från V. Tunhems kommun anskaffa nya uniformer.
År 1966 skulle bli en milstolpe för Vargöns musikkår, det var nämligen detta år som kårens drill- och flaggflickor introducerades efter en idé från Norge, där kåren varit på en dagsutflykt, och även fått beskåda en uppvisning av norska drillflickor. Kårens damer och även herrar, började nu sy upp uniformer till flickorna, och Birger Jarl som var den drivande kraften och eldsjälen, satt själv hemma i bostaden och tillverkade hattar. De första ledarna för drill- och flaggruppen var Birger Jarl, Anders Lantz och Lennart Johansson. Första tamburmajoren var Eva Larsson, och efter henne Eva Boman. Efter Birger, Anders och Lennart övertog Bertil Hansson och Bengt Hult ledarskapet under åren 1969-1975. Efter hand började nu de äldre flickorna överta ledarskapet. Här bör sägas att Birger Jarl var en ledare, som gjorde kåren populär, med sina moderna idéer. Kårens framgångar, kan i stor utsträckning tillskrivas våra drillflickor. Vargöns musikkår var för övrigt först i Sverige med drillflickor.

1969-1970 efterträddes Birger Jarl av musiklärare Lennart Lövstrand, f.d. militärmusiker.
1970 tillträdde musikfanjunkare Jan Norrman vid Kungl. Bohusläns regemente som dirigent. Han var ledare i hela 14 år, och blev verkligen känd med kåren.
1984 tillträdde vår nuvarande dirigent, Sune Hay , musiklärare och f.d. musikkapten vid Kungl. Bohusläns regemente. Liksom de gamla ledarna Ernst och Herbert är han också född och uppväxt i V. Tunhem. Tack vare hans tjänst i musikskolan och mycket goda hand med ungdomar, kan vi idag glädja oss åt en kontiunuerlig påfyllning av unga musiker. Han liksom de två nyss nämnda gamla ledarna, sköter utöver dirigentskapet många administrativa och praktiskta sysslor (Måtte han orka med länge).

Vargöns musikkår är idag ägare till några gamla mässingsinstrument som inte längra används i den nya kårbesättningen, däremot har de kommit till användning i musikkårens mässingssextett en sättning från förr i tiden. Tyvärr såldes till slumppris en del gamla instrument år 1961 till Nässjö musikhandel.
De instrument som finns kvar är följande:
¤   4 st alttubor, varav tre stycken är inköpta Regent 1952.
¤   2 st ventilbasuner inköpta av musikkåren Vargarna på 50-talet, fabrikat V Överveny.
¤   1 st esskornett, fabrikat Mirafone (Birger Steiners musikhandel Stockholm) inköpt till Gunnar Ny i slutet på 1950-talet.
¤   Bastuba med fem ventiler inköptes i början på 1930-talet till Karl Hult, fabriksstämpel saknas. Renoverad 1980.
¤   Esshorn, rak modell, fabriksstämpel saknas.

Historien om althornet är så här: Det ska en gång i tiden närmare bestämt mellan åren 1905-1913 i gamla Lyran ha tillhört Karl Kristoffersson (Kal i Basta), som hade en lanthandel med ett litet jordbruk som låg på andra sidan vägen vid Stenbergs kiosk och vägen till Hunneberg. Då Bengt Hult var i skolåldern på 40-talet arbetade han på sommarloven i Basta. Han minns mycket väl när han fick gå upp på vinden för att hämta saker, det här hornet hängde på en spik där i en takstol. Vart tog hornet vägen då? Jo, 1994 frågade han Lisa Lind, dotter till ”Karl i Basta”, om hornet. Hon talade då om att hon tagit hand om det, varefter hon senare skänkt det till Ingemar Eriksson, gammal blåsare i Lyran och Vargöns musikkår. Efter Ingemars bortgång 1980 fick han ta emot en del gamla instrument varav ett var hornet, som han senare lämnade över till musikkåren. När hornet är tillverkat och dess fabrikat vet han inte, men att det användes mellan 1904 och 1915 är ganska så säkert.

Bastuban med fem pumpventiler, som är en gammal dyrgrip, är tillverkad av den gamla anrika firman Ahlberg och Olsson. Ett uttalande av Brassdoktorn i Göteborg, själv f.d. yrkesmusiker och fortfarande spelande blåsbas: ”bland den bästa basen jag spelat på”. Varifrån denna bas kommer är svårt att få reda på, men den var ett av de instrument vi fick efter Ingemar Eriksson.

Ännu en gammal dyrgrip är den esskornett med tillhörande träfodral, även den efter Ingemar Eriksson. Den har en gång tillhört musikfanjunkare A. Mossberg. Denna esskornett kom senare i Ingemars ägo, tills dess att kåren 1981 fick överta instrumentet. Vid reparation hos Brassdoktorn i Göteborg 1997 fick vi följande uppgifter om kornetten: 1818 etablerade Jakob Wallentin (därav fabriksnamnet Wahl) född i Landskrona 3 mars 1801, död 26 november 1887, tillverkning av flöjter och klarinetter. År 1830 tillverkade han också mässingsblås. På 1840-talet bestod arbetsstyrkan av fyra stycken, varav tre lärlingar. Efter Wahls död 1887 övertogs tillverkningen av Johan Fredrik Friberg och Nils Petter Johansson som i sin tur utbildade Olof Ahlberg och Lars Ohlsson, som sedan startade den på sin tid mycket kända och berömda instrumentfarbriken, Ahlberg & Ohlsson som nu är borta men de gamla instrumenten är idag mycket eftertraktade.

Några av de större händelserna i Vargöns musikkårs tid
1964 stod Vargöns musikkår som värdar för en musikträff med Haldens musikkår från Norge samt Strömstads musikkår. Vid detta tillfälle genomfördes en marsch genom samhället, varefter en gemensam konsert framfördes på skolgården.
1967 var det år då kåren övergick till en mer internationell stämbesättning. Ventilbasuner byttes ut mot tromboner, althorn ersatter av valthorn, esskornetten försvann, saxofoner inköptes samt ny repertoar för denna nya sättning.
1968 var det året då kåren för första gången gjorde en längre utlandsresa, nämligen till Holland, där framträdanden gjordes bl.a. vid Drottningens Palats i Amstedam.
1968 figurativ uppvisning Nya Ullevi Sverige-Sovjet
1969 figurativ uppvisning Nya Ullevi Sverige-Norge
Efter dessa framträdanden blev det sedan ett antal uppvisngar på allsvenska fotbollsmatcher på Nya Ullevi.
1969 höjdpunkten detta år blev deltagandet vid VM-kvalet på fotbollsstadion Solna i Stockholm mellan Sverige-Frankrike. Även här utförde kåren figurativ marschmusik inför en fullsatt arena, kåren fick mycket stort bifall från publiken. Vi var förmodligen den enda amatörkår i Sverige, som tillsammans med flagg- och drillflickor utförde figurativ marsch. Detta framträdande kan väl fortfarande anses vara genom tiderna kårens största. Här skall också tilläggas att utan våra duktiga flagg- och drillflickor, hade vi knappast haft dessa stora framtädanden. Vid detta framträdande var Kövstrand tamburmajor för kåren, och för drillflickorna Eva Larsson. De flesta av de figurer som kåren använde sig av vid flertalet tillfällen, än enbart fotbollsmatcher, var framtagna av Bertil Hansson och Bengt Hult.

1970 resa till Österrike och Zell Am See. På färjan över spelade kåren, vidare framfördes konserter vid Hellbrunn i Salzburg samt i Zell Am See och Tömmerbach.
1971 bl.a. Göteborgs 350 års jubileum
1972 Andra Österrikeresan. På ditresan spelade kåren i Karstadt Am Main i Västtyskland, en mycket stor händelse med massor av folk, tal av borgmästaren samt medverkan av en trupp karoliner i tidsenliga uniformer.

En varm sommardag på Liseberg
I början på 70-talet spelade kåren med drillflickor på Liseberg, det var en av dom varmaste och solstarkaste dagarna denna sommar. Kåren och flickorna hade stått uppställda länga, i väntan på att börja spela. Plötsligt svimmade Elisabeth Svan på grund av den intensiva värmen, varvid Pelle Hult sprang fram för att hjälpa henne, men på grund av det långa stillaståendet hade det ena benet somnat, följden blev då, att han själv ramlade med den stora basen över sig. Gunnar Holm som stod närmast Pelle, släppte sin bas, böjde sig ner över Pelle och med hela sin övertalningsförmåga försökte han förmå Pelle att ligga kvar på marken. Han trodde nämligen att Pelle råkat ut för en värre sjukdom än ett avsomnat ben. Gunnar tillät så småningom Pelle att resa sig, även Elisabeth repade sig.

Några ord om den figurativa marschmusiken
Åren runt 1970 utförde som tidigare nämnts, kåren tillsammans med drill- och flagglickorna figurativ marschmusik, vid både större och mindre engagemang. För att kunna utföra dessa formationer åtgick många timmars övning samt att alla medverkande ställde upp vid alla tillfällen. Vid vissa formationer måste samtliga platser vara tillsatta. Fyra marscher användes, och dessa måste läras in så att alla kunde dom utantill. Det gick nämligen inte att gå och titta i noter då man utförde figurerna. En formation som gick att utföra oberoende av antal, var det s.k. spiralen som för övrigt var den första som kår och flickor utförde. Flickornas framträdanden de första åren var stavdrill, figurere och ”exercis”, efter ett par år lades även dans in i programmet, och tro det eller ej, koreografin till flera danser var utförd av Bertil Hansson och Bengt Hult. Tack vare att kåren förfogade över dessa duktiga flickor, kunde större formationer utföras.

Flagg- och drillflickorna har under åren många gånger visat prov på sina färdigheter. Under en period fanns bland många andra, två duktiga tamburmajorer, nämligen Kerstin Eriksson och Eva Boman. År 1973 gjorde dessa två en mycket avancerad och uppmärksammad uppvisning med tamburmajorstavar.

Ett av dom senaste tillskotten inom blåsmusiken i Vargön är Hunnebergssextetten. En gren ur Vargöns Musikkår. Sextetten bildades 1991. Den består till den större delen av äldre medlemmar ur kåren, som på detta vis vill visa musik som spelades, samt vilka instrument som användes då seklet var ungt. En stor del av den repertoar som används, kommer från de gamla kårerna i Tunhem och Vargön, som spelades under 20-talet. Den största delen av dessa noter har man funnit välbevarade i en trälåda på vinden i Godtemplarhuset vid Hästevadet.
Ja många är de som lagt ner mycket arbete för blåsmusiken under alla år i V. Tunhem, men listan skulle bli för lång, om alla namn skulle nämnas.